Du är saknad...
”jag vet ju varför det trycker och klämmer i bröstet, det beror ju absolut på att jag inte har några som hellst bra ursäkter för allt jag inte gjort. fast samtidigt känner jag ilska över gammalt som egentligen inte betyder ett jävla piss. antagligen för samvetet ska plåstras på. jag behöver inte ta till med dessa försvarsmekanismer mentalt nu för jag vet att jag kan göra annorlunda. du är en del av de som jag saknar så fruktansvärt. fattar ni hur svårt det är att älska något som inte är borta? känna att något försvunnit fast det finns kvar? du är...fan vad jag hatar mig för att jag skriver det, men ett levande minne som känns så fruktansvärt långt borta, och tanken av att du aldrig kommer bli dig själv igen tårar ögonen direkt jag tänker på det. vet inte om jag försökt dämpa eller gömma, glömma eller förtränga de här känslorna eller varför de bara hoppar på mig och river såhär ibland. JAG SAKNAR DIG!”
Några bitar av texten stämmer fortfarande in på hur jag känner mig, men är så mkt starkare nu!!
finns alltíd här för dig gummmman! <3
